Livet förändras och du lika så.
Tänk att man kan sakna någonting som inte finns längre? men visst jag vet att tiden och livet förändras men hur kan en människa förändras så mycket?
Konstiga är att om man nu har glömt och inte bryr sig varför undrar du fortfarande? varför har du kvar sakerna? varför hör du av dig ibland?
Det är som att leka med eld när vi drar upp det här igen för jag ser i dina ögon att du försvann för längesen.
Men vad gör man? Ibland känner jag för att bara skrika rakt ut men utan rädslan att förlora För jag kan inte vinna något av det här längre.
Vad du vill är en gåta utan svar och så kommer det nog alltid att förbli.
Men minnerna biter sig fast och det är plågsamt att alltid bli påmind när det passar dig!
Men å andra sidan är det skönt att ha dig att prata med ibland för på ett sätt så känns det endå som om du vet allting och att du verkligen förstå. men jag vet att det inte håller i längden för det har det aldrig gjort så jag förstår inte varför vi ger oss in i samma bana igen? eller vart är vi påväg? båda 2 vet hur det slutade förra gångerna men varför ska det vara så svårt att vara ifrån varandra? ingenting är sig likt längre varken du eller jag vi känner ju inte varandra längre. tänk att man kan gå från att känna varandra utan och innan till till att inte känna personen över huvudtaget längre. det gör ont när jag tänker på det att den tiden aldrig kommer komma tillbaka utan det förbli bara minnen som gräver allt djupare varje gång du påminner.
Men tanken på att vi en gång verkligen kommer glida ifrån varandra helt gör ennu ondare.
Vänskap är väldigt svårt att hitta och för att behålla den så kombinera den aldrig med någonting annat för då mister du båda!
Det finns saker jag ångrar som jag aldrig kommer kunna göra ogjort. och personen som detta inlägg är menat till läser med all säkerlighet inte detta så det känns ju rätt meninglöst. men kände att jag var tvungen att skriva av mig fast ingen fattar vem eller vad detta handlar om.
/ Bems ♥
